Förväntningar

Jag tycker det är svårt att göra saker utan att ha förväntningar. Att helt nollställd gå in i ett möte med en annan människa eller konfrontera en ny situation. 

Jag har aldrig träffat dig. Jag har inte en susning om vem du är, men du skapade en nyfikenhet hos mig. I den nyfikenheten lade jag en förväntning. Jag målade upp en bild av hur du kunde tänkas vara. Lång, kort, mörk, ljus, smal, kraftig. Jag hade förväntningar på att du skulle uppfylla min bild, den bild som satt sig på min näthinna. Går det att göra sådana estimeringar av livet? Och när förväntningarna väl landat i mitt undermedvetna, kan jag sticka hål på bubblan? Byta glasögon och se dig utan min bild i förgrunden?

Hopp och förhoppning är förväntningarnas bundsförvanter. Ljusa ord som skvallrar om en eventuell seger för nyfikenheten. En förhoppning om att du motsvarar det jag önskar. Kanske är det ett sätt att bemöta den stress ett nytt möte eller ny situation kan innebära. Nervositeten när den undermedvetna checklistan bockas av. Förväntningarna som möts upp av verkligheten och stressen som dör ut. Nyfikenheten mättas för stunden. Situationen är hanterbar. Som varma smekningar lägger sig lugnet runt hjärtat.

Hur ska jag då tänka för att mildra det eventuella fallet som för höga förväntningar kan medföra? Jag tror att det handlar om att försöka leva här och nu. Ta situationen för vad den är, för hur mycket jag än tänker på och runtikring något så är det ändå nutiden som gäller. En hög med pusselbitar som ska bli en helhet, nuet. Och vad spelar det egentligen för roll vad jag har för förväntningar när det kommer till kritan? En förväntning är en väntan på något, stort som smått, allt beroende på hur nära mitt inre det kommer.

Spontanitet

Jag har något slags hatkärlek till spontanitet. Jag vet inte varför. Egentligen älskar jag när det händer saker och jag får uppleva grejer utan att bygga upp en massa förväntningar innan. 

På något sätt så innebär spontanitet blandade känslor för mig. Jag kastar mig ut. Pirret i magen som varnar om att det jag gör kanske är ett rop på adrenalin och effektsökeri. Att jag egentligen inte borde. Hjärnan som ligger före realismen och får mig att negligera verkligheten. Kanske ska jag lägga benen på ryggen och fly?  

Det andra sidan av myntet visar på en otrolig glädje. Spontanitet kan leda till oväntade överraskningar och nya möjligheter. Hur många gånger har det inte hänt att jag bara ska ha en lugn kväll och det hela slutar med ett leende från öra till öra och skoskav på dansande fötter? Det är oftast det oväntade som är roligt. När överraskningen överrumplar en och slår undan verkligheten.

Att vakna i ett töcken...

Att vakna i ett töcken och inse att det inte är en dröm. Att jag inte sovit hängandes upp och ner och att världen inte snurrar. 

Signalen från väckarklockan som skär genom ben. Värken som gör sig påmind, som en fors genom kroppen. Jag förstår inte att vi står ut. Det måste vara en av de största missarna i mänsklighetens historia. Jag förstår sammanhanget, men inte vitsen. Varför ska några dagar per månad vara ett helvete? Varför förändras solnedgången till mörka elaka moln? Vissa dagar vill jag inte vara jag...

Nyfiken

Som en fluga på väggen skulle jag vilja lyssna. 
Försiktigt spetsa öronen. 
Inte avge ett knyst. 
Knappt andas av rädslan att bli avslöjad. 
Att endast med lätta ansiktsuttryck avslöja känslorna inför orden.

Som en flyga på väggen skulle jag vilja titta. 
Försiktigt fokusera blicken. 

Blinka med lätta ögonlock. 

Knappt andas av rädslan att bli avslöjad. 

Att endast med lätta ansiktsuttryck avslöja känslorna inför orden. 

En omväg i vinterlandskapet

Jag har börjat gå hem från jobbet. Jag gör det inte bara för att jag har punktering på cykeln, utan också för att det är skönt. Det ger mig en stund att samla ihop dagen och mig själv. Idag tog jag en omväg i vinterlandskapet. Som vanligt så snurrade en hel del tankar runt i huvudet under den dryga timmen det tog att komma hem. 

Jag går genom Stadsparken. Snö, snö, snö. Tystnad. En värld som fastnat mitt i en rörelse. Isblock om vartannat i ån. Stilla träd täckta med vitt guld. En lätt rosa himmel full med tunga snömoln. Flingor som dansar genom luften. Stora och mjuka, som från ovan skickade. Promenaden längs med det annars så livliga vattnet. Bryggor som anas i form av staket som sticker upp ur snön. På andra sidan ån finns värme och ljus. Belysning i fönstren. Människor som skymtar förbi bakom gardiner och blommkrukor.

Du låser fast din cykel i staketet. Det myllrar av människor. Kläderna klibbar vid kroppen av värmen. Väskan skaver på axeln. Det luktar sött och varmt av festivalmat. Ett sorl av många olika sorteres musik slår emot oss. Skratt, glädje. Vi sätter oss ner i gräset. En efter en dyker vännerna upp. Det är sommar och det är musikfestival. Du tar min hand. Leder mig bort från en gemenskap och in i en annan. Ger mig blickar som ingen mer än jag ser. Jag ler tillbaka och myser. Kramar din hand. Anar inte att allt bara är teater. Att allt bara är ett test.

Fontänen i parken är avstängd. Vattnet har sedan länge frusit till is i ledningarna. Statyn kastar en skugga på den vita välskottade marken. Det är en man med konstiga proportioner. För långa armar, för smala ben. En istapp från nästippen.

Du har beställt en kopp kaffe. Jag har en glass i handen. Vi sitter på varsin klassisk caféstol. De är lite hårda och obekväma, men det spelar ingen roll för det är du och jag igen. Vi pratar om allt som varit, om allt som komma skall. Jag är lycklig och jag njuter i kvällssolen. Du ser mig djupt i ögonen. Jag tror på dig. Jag tror på oss. Hoppet är det sista som dör.

Min andedräkt är varm. Den förångas i samma ögonblick som den lämnar min kropp. Halsduken som är tätt virad kring min hals har blivit frostbiten och vit. Kylan försöker leta sig in under den tjocka dunjackan. Yllestumporna på fötterna är en välsignelse i kylan. Det knarrar under sulorna. Jag skymtar en julgran mellan husen. Den är nertyngd av snö. Ljusen i julgransbelysningen tittar fram som friska, varma inslag i en frusen tillvaro.

De sitter på gräsmattan. Du har talat så varmt om dem. Jag har förväntningar. Det är juni och min födelsedag och jag får fira den med dig och med dem. Lyckan pirrar i maggropen. Du är så fin. Vit tshirt och blåa slitna jeans. Om halsen har du en palestinascarves. Ditt mörka hår kompletterar ljuset i dina gröna ögon. Du tittar på mig o ler. Jag skakar hand med dina vänner. Allt faller på plats och jag vet att jag är hemma. Där i din famn trivs jag. Omsluten av din och dina vänners värme. Du är perfekt, men det är inte vi.

Tystnaden bryts av några änder som hittat öppet vatten. Deras läte färdas snabbt över isen. Det river i huden av kylan. Hjärtat pulserar i takt med mina steg. Jag stannar upp. Fåglarna tystnar. Jag är här och nu. Jag har lugnet inom mig. Jag är starkast i världen, men ni påverkar mig fortfarande i form av minnen. Det är inget jag vill eller kan göra mig av med. Det är något jag måste acceptera...

Besvikelse

Jag slår i golvet med en duns.
Den hårda kalla betongen mot mitt ansikte.
Det gör ont.
Vad hände? Vem är jag?

Du har lämnat mig ensam i en värld av kaos.
Det knyter sig i magen av insikten.
Det blir tyst.
Vad hände? Vem är du?

Som en våt filt drar besvikelsen över mig.
Den får mig att huttra och frysa.
Jag ger upp.
Vad hände? Vilka är vi?

Hej stress och flås.

Jag sjunker ner i soffan. Bara för att jag kan och bara för att jag vill. Det har varit en tuff dag och jag behöver umgås med bara mig själv. Komma ifatt. Hitta tillbaka till andningen. Lugnet. Pyssla med eftertanke... 

Då och då dyker de upp, som från ingenstans. Dagar som skulle kvävts i sin linda. Dagar när det enda rätta hade varit att dra upp täcket över huvudet och somna om. Ja, ni vet hur vissa dagarna bara blir till kaos och katastrof?

Planen från gårdagskvällen om en lugn och fridfull morgon med ett lite lagom makligt tempo negligeras totalt. Att få väcka kroppen, del efter del och allt i tur och ordning, är ett minne blott. Istället öppnas ögonen och panikartat hoppar klockan mot en. Ilskna siffror som meddelar att schemat redan brustit med över en timme. Glöm lugn och ro. Hej stress och flås. 

En kattvätt och uppfräschning i blixtens hastighet senare och cykeln är i rullning. Håret på ända och magen kurrar. Svetten pärlas på nästippen och hjärtat slår. Möte, tappa frukostbananen på golvet, möte, jobba, tandläkarbesök, jobba, drömmen om en utflykt, jobba. Och nu sitter jag alltså här i soffan och tittar på mönstret som taklampan avger i rummet. Lyssnar på musik. Försöker sammanfatta dagen, men kan inte tänka på annat än att imorgon ska jag minsann kliva upp i tid. Ta det lugnt. Få en bra start på dagen. 

Ni hör hur jag missförstår mig själv gång på gång. Lurar mig. Jag har egentligen ingen aning om varför jag lovar saker som jag i återvändande andetag bryter. Hur ska jag kunna lita på mig själv när jag hela tiden fäller krokben för mig och snubblar på mina egna lögner? Det spelar ingen roll hur mycket jag lovar mig själv saker, i slutänden är det ändå jag som får ta skiten för vad jag gör. Jag och jag. Och bara så ni vet så ska imorgon bli en bra dag. En dag när jag kliver upp i tid och kan pyssla mig iväg i tid till jobbet. Inte komma dit med rödblossiga kinder och förbanna min segskap. Jag tror att jag har bestämt mig, jag tror det... I morgon!