Hej stress och flås.

Jag sjunker ner i soffan. Bara för att jag kan och bara för att jag vill. Det har varit en tuff dag och jag behöver umgås med bara mig själv. Komma ifatt. Hitta tillbaka till andningen. Lugnet. Pyssla med eftertanke... 

Då och då dyker de upp, som från ingenstans. Dagar som skulle kvävts i sin linda. Dagar när det enda rätta hade varit att dra upp täcket över huvudet och somna om. Ja, ni vet hur vissa dagarna bara blir till kaos och katastrof?

Planen från gårdagskvällen om en lugn och fridfull morgon med ett lite lagom makligt tempo negligeras totalt. Att få väcka kroppen, del efter del och allt i tur och ordning, är ett minne blott. Istället öppnas ögonen och panikartat hoppar klockan mot en. Ilskna siffror som meddelar att schemat redan brustit med över en timme. Glöm lugn och ro. Hej stress och flås. 

En kattvätt och uppfräschning i blixtens hastighet senare och cykeln är i rullning. Håret på ända och magen kurrar. Svetten pärlas på nästippen och hjärtat slår. Möte, tappa frukostbananen på golvet, möte, jobba, tandläkarbesök, jobba, drömmen om en utflykt, jobba. Och nu sitter jag alltså här i soffan och tittar på mönstret som taklampan avger i rummet. Lyssnar på musik. Försöker sammanfatta dagen, men kan inte tänka på annat än att imorgon ska jag minsann kliva upp i tid. Ta det lugnt. Få en bra start på dagen. 

Ni hör hur jag missförstår mig själv gång på gång. Lurar mig. Jag har egentligen ingen aning om varför jag lovar saker som jag i återvändande andetag bryter. Hur ska jag kunna lita på mig själv när jag hela tiden fäller krokben för mig och snubblar på mina egna lögner? Det spelar ingen roll hur mycket jag lovar mig själv saker, i slutänden är det ändå jag som får ta skiten för vad jag gör. Jag och jag. Och bara så ni vet så ska imorgon bli en bra dag. En dag när jag kliver upp i tid och kan pyssla mig iväg i tid till jobbet. Inte komma dit med rödblossiga kinder och förbanna min segskap. Jag tror att jag har bestämt mig, jag tror det... I morgon!