En omväg i vinterlandskapet

Jag har börjat gå hem från jobbet. Jag gör det inte bara för att jag har punktering på cykeln, utan också för att det är skönt. Det ger mig en stund att samla ihop dagen och mig själv. Idag tog jag en omväg i vinterlandskapet. Som vanligt så snurrade en hel del tankar runt i huvudet under den dryga timmen det tog att komma hem. 

Jag går genom Stadsparken. Snö, snö, snö. Tystnad. En värld som fastnat mitt i en rörelse. Isblock om vartannat i ån. Stilla träd täckta med vitt guld. En lätt rosa himmel full med tunga snömoln. Flingor som dansar genom luften. Stora och mjuka, som från ovan skickade. Promenaden längs med det annars så livliga vattnet. Bryggor som anas i form av staket som sticker upp ur snön. På andra sidan ån finns värme och ljus. Belysning i fönstren. Människor som skymtar förbi bakom gardiner och blommkrukor.

Du låser fast din cykel i staketet. Det myllrar av människor. Kläderna klibbar vid kroppen av värmen. Väskan skaver på axeln. Det luktar sött och varmt av festivalmat. Ett sorl av många olika sorteres musik slår emot oss. Skratt, glädje. Vi sätter oss ner i gräset. En efter en dyker vännerna upp. Det är sommar och det är musikfestival. Du tar min hand. Leder mig bort från en gemenskap och in i en annan. Ger mig blickar som ingen mer än jag ser. Jag ler tillbaka och myser. Kramar din hand. Anar inte att allt bara är teater. Att allt bara är ett test.

Fontänen i parken är avstängd. Vattnet har sedan länge frusit till is i ledningarna. Statyn kastar en skugga på den vita välskottade marken. Det är en man med konstiga proportioner. För långa armar, för smala ben. En istapp från nästippen.

Du har beställt en kopp kaffe. Jag har en glass i handen. Vi sitter på varsin klassisk caféstol. De är lite hårda och obekväma, men det spelar ingen roll för det är du och jag igen. Vi pratar om allt som varit, om allt som komma skall. Jag är lycklig och jag njuter i kvällssolen. Du ser mig djupt i ögonen. Jag tror på dig. Jag tror på oss. Hoppet är det sista som dör.

Min andedräkt är varm. Den förångas i samma ögonblick som den lämnar min kropp. Halsduken som är tätt virad kring min hals har blivit frostbiten och vit. Kylan försöker leta sig in under den tjocka dunjackan. Yllestumporna på fötterna är en välsignelse i kylan. Det knarrar under sulorna. Jag skymtar en julgran mellan husen. Den är nertyngd av snö. Ljusen i julgransbelysningen tittar fram som friska, varma inslag i en frusen tillvaro.

De sitter på gräsmattan. Du har talat så varmt om dem. Jag har förväntningar. Det är juni och min födelsedag och jag får fira den med dig och med dem. Lyckan pirrar i maggropen. Du är så fin. Vit tshirt och blåa slitna jeans. Om halsen har du en palestinascarves. Ditt mörka hår kompletterar ljuset i dina gröna ögon. Du tittar på mig o ler. Jag skakar hand med dina vänner. Allt faller på plats och jag vet att jag är hemma. Där i din famn trivs jag. Omsluten av din och dina vänners värme. Du är perfekt, men det är inte vi.

Tystnaden bryts av några änder som hittat öppet vatten. Deras läte färdas snabbt över isen. Det river i huden av kylan. Hjärtat pulserar i takt med mina steg. Jag stannar upp. Fåglarna tystnar. Jag är här och nu. Jag har lugnet inom mig. Jag är starkast i världen, men ni påverkar mig fortfarande i form av minnen. Det är inget jag vill eller kan göra mig av med. Det är något jag måste acceptera...