Förväntningar

Jag tycker det är svårt att göra saker utan att ha förväntningar. Att helt nollställd gå in i ett möte med en annan människa eller konfrontera en ny situation. 

Jag har aldrig träffat dig. Jag har inte en susning om vem du är, men du skapade en nyfikenhet hos mig. I den nyfikenheten lade jag en förväntning. Jag målade upp en bild av hur du kunde tänkas vara. Lång, kort, mörk, ljus, smal, kraftig. Jag hade förväntningar på att du skulle uppfylla min bild, den bild som satt sig på min näthinna. Går det att göra sådana estimeringar av livet? Och när förväntningarna väl landat i mitt undermedvetna, kan jag sticka hål på bubblan? Byta glasögon och se dig utan min bild i förgrunden?

Hopp och förhoppning är förväntningarnas bundsförvanter. Ljusa ord som skvallrar om en eventuell seger för nyfikenheten. En förhoppning om att du motsvarar det jag önskar. Kanske är det ett sätt att bemöta den stress ett nytt möte eller ny situation kan innebära. Nervositeten när den undermedvetna checklistan bockas av. Förväntningarna som möts upp av verkligheten och stressen som dör ut. Nyfikenheten mättas för stunden. Situationen är hanterbar. Som varma smekningar lägger sig lugnet runt hjärtat.

Hur ska jag då tänka för att mildra det eventuella fallet som för höga förväntningar kan medföra? Jag tror att det handlar om att försöka leva här och nu. Ta situationen för vad den är, för hur mycket jag än tänker på och runtikring något så är det ändå nutiden som gäller. En hög med pusselbitar som ska bli en helhet, nuet. Och vad spelar det egentligen för roll vad jag har för förväntningar när det kommer till kritan? En förväntning är en väntan på något, stort som smått, allt beroende på hur nära mitt inre det kommer.