På slak lina

En fot framför den andra. Försiktigt. Inte trilla. Inte snubbla. Inte tappa fokus. 

Mitt liv är en balansgång. En tunn tunn lina där livet står på spel. Det vinglar till och plötsligt svajar den under min tyngd. Linan är slak, som för att göra parerandet ännu svårare. Det finns en början och ett slut. Att trilla av är en dödssynd. Att falla handlöst ner på marken. Kanske landa pladask med huvudet före?

En fot framför den andra. Jag kämpar. Måttar försiktigt kliven med tungan i mungipan. Varje muskelfiber i kroppen vet att det är på allvar. Inte snubbla. Inte trilla. Inte tappa fokus.

Mitt liv är en balansgång. På ena sidan ler tillvaron. På den andra skrattar helvetet mig rätt upp i ansiktet. Varje dag är en kamp. Varje sekund kräver koncentration. Att lita på sig själv. Att sätta en fot framför den andra, vad som än händer. Avverka centimeter efter centimeter av linans längd. Inte trilla. Inte tappa bort sig själv. Ett sviktande självförtroende. Kanske våga falla för att sedan klättra upp igen? Inte vara feg. Inte nonchalera sin osäkerhet.

En fot framför den andra. Trevande sträcka ut handen för att få stöttning. Be någon annan hålla koll på stegen så att jag försiktigt kan lyfta blicken. Jag får trilla. Jag får tappa fokus. Jag är värd två sekunders okoncentration.