Ja, jag erkänner! Jag kan inte gå och dra på det längre. Det är dags att lägga smulorna på bordet, ta tjuren vid hornen och lägga tillbaka kniven i besticklådan.
Flera av er har säkert misstänkt det länge. Fått se en smula av verkligheten mellan varven av hård skorpa och ilskna vallmofrön. Andra har ingen aning. Kan inte relatera till den delen av livet. Jag unnar er alla de tankarna. Jag dömer ingen. Ställer inga krav på förståelse. Ber inte om förlåtelse för mitt agerande. Kanske lider ni av samma åkomma i skydd av mörkret? För jag vet att jag inte är ensam. En smörgås med pålägg i skydd av mörkret en sen kväll kan verkligen få själen att slå kullerbyttor.
Ljusa, mörka, hårda, mjuka, stora, små, platta och tjocka. Förföriska. Väldoftande. Saftiga. Torra och smuliga. Av världen utvisade i mörkret. Alla former och typer är ok. Brödsorterna är oändliga. Hur kommer det sig att vi är så förstående? Beror det på doften? Det starkaste trumfkortet. Det som lurar in sådana som mig på villovägar.
På 70-talet var det 6-8 brödskivor som gällde. En rekommendation som idag går emot de flesta regler och bokstavskombinationer. Vi ska skala bort det onda. Tänka på hur vi lever. Det som var ett krav då är ett stappligt erkännande idag. Hej, jag älskar bröd och jag borde levt på 70-talet... Viva mackmiddagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar